Fotosidan blogg - Annelie Worgard Fotografi , Tel:. +46 70 767 1608

Fotosidan blogg

  • Tue, 19 Mar 2019 20:27:26 +0100

    Jag tycker inte om skogen sa han.

    Här står han, lillpågen från Skåne. Hos mormor och morfar som bor mitt i skogen. Själv bor han bredvid en björkdunge. Här är han två år, lite sjuk med feber och känner sig obekväm i allt det nya. Jag tycker inte om skogen säger han, den ser på mig. 

     

    Så det här var vårt hem i tjugofem år. Jag gillade varendaste dag. Mitt bland rådjur, ekorrar och harar...och svampen. Jag kan inte förklara för mina barnbarn vad som är så speciellt med skogen. Kanske en dag men inte just nu. Men tiden i skogen tog slut. Så vi flyttade , neråt, söderut till mer öppna vidder. Nu bor jag vid strandängarna, skymtar havet om jag sträcker på mig. Jag gillar varje dag här också, här kan man nästan se horisonten kröka sig. Man ser när vädret är på väg. Det är vackert och mäktigt. I skogen fanns älgen, honom har jag bara skymtat två gånger här...då springer han fort fort för det är öppet och farligt. På strandängarna regerar gässen.

    Och här är en som inte ville vara med på bild. Men han fattar inte att det går bra så här också, inte heller vet han att internet finns.  Det är lite elakt egentligen.

     Så det var allt denna tisdag.  Det blir en ny dag imorgon. 

  • Sun, 17 Mar 2019 17:24:51 +0100

    Solstunder

     Lite  lättsamheter så här på söndagskvällen. Inget viktigt alls. I alla bilderna sken solen. En har jag fixat extra med, ni får gissa vilken :)

    Önskar er alla en skön och varsam vecka.

      

      

     

     

     

     

     

     

  • Fri, 15 Mar 2019 18:25:48 +0100

    Kråkan och vildsvinet

    Kråkornas sträva röster
    slingrar genom gren och stam
    blandas med vildgässens rop
    vildsvinet nickar i sin skog
    natten närmar sig sakta
    Ingen är glömd och allt blir förlåtet

  • Wed, 13 Mar 2019 19:04:43 +0100

    Oväntat besök eller oartiga gäster

    Lite fel årstid just nu, jag vet,  men de här bilderna talade till mig ikväll.  Det här hände sig en lite mulen oktoberdag för sådär två år sedan. Maken tittar ut genom fönstret och ser ett helt gäng okända och exotiska besökare. Vi går ut för att hälsa på dem.

    De är lite avståndstagande och inte så väldigt intresserade av oss. Men inte heller rädda. De är på uppdrag , det märker man, de småpratar lite sinsemellan ...de verkar vara på väg någonstans, fast oklart vart...känns tydligt att vi är i vägen. I skyn i  bakgrunden ses deras mer vilda sysslingar, gässen som alltid är närvarande här.  Men det här gänget bryr sig inte, de har valt att gå. 

    Först av alla  är denna individ, lite sträng och uppsträckt, självutnämnd chef kanske?

    På väg upp mot byn. Brödet vi sprang in och hämtade var helt ointressant, de bara gick förbi.

    De här två hamnade på efterkälken. De höll sig nära varandra under hela besöket, kanske är de bröder ?

    Nu kom det en bil, den var på väg ned till hamnen. Vi känner vårt ansvar och försöker få bort gruppen från vägen. Det går sådär kan jag säga.   Föraren hade ett stort tålamod. Han väntade lugnt tills det var OK att köra vidare. Jag kan inte säga att ankorna verkade speciellt tacksamma över det. 

    Nu var ordningen störd och gruppen samlades och konfererade , sen bytte de riktning (igen).   Maken och jag konstaterade att de verkade klara sig bra utan oss så vi gick in till vårt igen. Senare visade det sig att de bodde hos grannen och var bara ute på en daglig promenad. 

  • Tue, 12 Mar 2019 11:24:27 +0100

    En blå ton

    En blå ton går igenom skogen. Havet blir isbefriat. Nu vaknar livet  igen. Löven pockar på bekräftelse. De vill ha gillanden. Marshimlens valv är oändligt. Luften fylls av ljud . Lägg örat till björken. Den sjunger när saven rusar. Låt dig bara vara. Nu. Du finns inte om 200 år. Oavsett.

     

     

  • Sat, 09 Mar 2019 17:21:10 +0100

    Att sluta för att börja igen eller tack snälla Mars ljus.

    För sju år sen  bloggade jag flitigt. Jag bloggade här och på wordpress. Det var som att ju mer jag gjorde ju mer kom till mig. Jag fotade varje dag och skrev något till det. Här en speciell händelse , ett rådjur som strosade på tomten, sen kommer skoltaxin med grannens barn. Då måste rådjuret återvända till skogen. Jag gillar bilderna pga av vårljuset och taxin.  Sen började jag sakteliga att sluta blogga.  Brist på tid, andra händelser...så som det alltid är.  Men jag saknade bloggandet...att få kommunicera via bild och ord skapar ett mervärde som är svårt att sätta ord på. Det handlar inte bara om egen  bekräftelse även om det finns med ,  det blir ett nytt sätt att kommunicera. 

    Sen slutade jag att röka. Det är nog nåt av det bästa som jag åstadkommit. Men det var nästan försent. 

    Bilden här är ifrån e-cigarettsförsäljningsstället. En enkel butik i Vällingby. Den räddade mig. Andra slutar tvärt, jag behövde ta vägen över e-cigaretter. I den här bilden gillar jag också ljuset. Det är Mars ljus igen.

    Sen slutade jag att jobba. Startade företag, jag är numera företagschef. Ha! nu skryter jag minsann, fast det är menat med glimten i ögat. Nu tänkte jag börja blogga igen.  Vi vår väl se hur det går...det är i alla fall Mars igen. 

  • Thu, 28 Feb 2019 21:29:29 +0100

    Att gå i kanten på våren

    Jag går i kanten av våren
    med leriga skor
    och väntar på tranorna

    Jag är otålig men snart kommer de

  • Thu, 13 Sep 2018 16:57:55 +0200

    Septembers ljus i Bohuslän

    Bilder från en inspirerad helg på västkusten. En plats jag känt till i snart 40 år och som sett mig som nykär och sen som småbarnsmamma. En plats vi återkom till år efter år tills dess vi flyttade till skogarna i norra Vallentuna, det var ett kärt återseende denna helg.

    Septemberljus smyger sig på 
    över klipporna seglar måsar på tysta vingar
    eoner av tid möter skimrande hav
    i varje våg bryts evigt mot nytt
    det tar tid att gå längs evigheten
    här är mina fötter små och lämnar inga spår
    andetagen djupa och lyckliga
    jag är välkomnad och känd av själva urberget
    kanske är detta sista gången jag går här
    jag bryr mig inte
    nu är jag här
    igen

    Som levande varelser sträcker sig klipporna ut i havet

    Väckers fyr

    Ett hav i havet

    Ser ni hägern?

    Och rådjuren?

    Här har det ätits färska räkor i kvällssol för länge länge sen

    Kvällsljus

  • Mon, 03 Sep 2018 20:56:19 +0200

    Lite om rävar och ringblommor

    Det luktar ringblomma sa räven
    sommaren är slut svarade jag
    snart kommer frosten
    de är tåliga och bra mot skabb
    jaha sa han och vek in i skogen igen

    Trevlig kväll alla goa människor därute!

  • Tue, 28 Aug 2018 16:19:54 +0200

    Att sitta ner bland kompisar hjälper mig att koppla av

    Jag har ett ständigt pågående fotoprojekt. Det är att fotografera flygande humlor, bin och fjärilar.

    Detta projekt har pågått i flera år. Jag ser inget slut på det.  Även om bilderna blir väldigt likartade så är stunderna  med dessa små beroendeframkallande. Det är så roligt så (ni som inte provat) anar inte. Ni som har provat vet nog en del vad jag pratar om, fast ni kanske har andra perspektiv. Det är OK. Fungerar för mig som en mycket aktiv meditation. En timme eller två med dessa kompisar är en stund där det inte finns utrymme för malande tankar, oro över framtiden, eller funderingar på saker man tycker är fel.  För om du inte fokuserar på nuet när du sitter bland dem...då får du inga bilder värda namnet med dig hem. Tom en trasig hårddisk med massor av bilder på reducerades till ett  överkomligt problem.Fast då när det hände åtgick hela dagen för att kunna släppa taget om de försvunna bilderna.

    Jag är alltid fräsch som en daggig nyponros när stunden är över.  Inuti menar jag då, utsidan kan vara både svettig och rödkindad. All energi åtgår till att sitta still och fokusera på att få ner avtryckaren när de små passerar det förvalda skärpedjupet.  Det finns ingen plats för tankar av vilket slag de än är.  Sen får man ju sitta ner mitt i sommarens överflöd med blommornas alla färger och former. Eller att stå under äppelträden när alla alla har flugit in från hela grannskapet. Då står man som i en brummande, rumlande flygplats. Bara det är en upplevelse i sig. Jag har bara haft goda stunder tillsammans med dessa små. Med kamerans hjälp är nu dessa stunder något jag längtar efter. Klart det då känns som dessa små är ens kompisar.  Dessutom är de ju så nyttiga för allt och all.  Utan dem är vi ingenting. Kan man annat än vara (eller vilja vara) kompis med dem. Här nedan kommer en kavalkad från projektet.

     Fin färg på bakgrunden är ju aldrig fel.

    Rund och god skall humlan vara.

    En extra utmaning är att få till bilder tagna framifrån. Det är svårt. De vill inte flyga mot hinder.

    Här ser rumpan hans ut som ett ansikte...tycker jag.

    eee

    Här har en snäll själ , livskamraten min, sett till att solen inte steker min hjärna. Han har ett oändligt tålamod med mitt fotograferande.

    Utan kameran hade jag aldrig hunnit med att se att fjärilarna ibland ser ut så här när de flyger.

    Deras prilliga prickiga ögon är en upptäckt i sig.

    Undrar om det är mig han ser nu, känns nästan så. Snabbt viker han av.

     

    Det var allt för idag!   Flyg väl och bromsa inte i svängarna.

     

     

Powered by SmugMug Log In