Fotosidan blogg - Annelie Worgard Fotografi , Tel:. +46 70 767 1608

Fotosidan blogg

  • Thu, 13 Sep 2018 16:57:55 +0200

    Septembers ljus i Bohuslän

    Bilder från en inspirerad helg på västkusten. En plats jag känt till i snart 40 år och som sett mig som nykär och sen som småbarnsmamma. En plats vi återkom till år efter år tills dess vi flyttade till skogarna i norra Vallentuna, det var ett kärt återseende denna helg.

    Septemberljus smyger sig på 
    över klipporna seglar måsar på tysta vingar
    eoner av tid möter skimrande hav
    i varje våg bryts evigt mot nytt
    det tar tid att gå längs evigheten
    här är mina fötter små och lämnar inga spår
    andetagen djupa och lyckliga
    jag är välkomnad och känd av själva urberget
    kanske är detta sista gången jag går här
    jag bryr mig inte
    nu är jag här
    igen

    Som levande varelser sträcker sig klipporna ut i havet

    Väckers fyr

    Ett hav i havet

    Ser ni hägern?

    Och rådjuren?

    Här har det ätits färska räkor i kvällssol för länge länge sen

    Kvällsljus

  • Mon, 03 Sep 2018 20:56:19 +0200

    Lite om rävar och ringblommor

    Det luktar ringblomma sa räven
    sommaren är slut svarade jag
    snart kommer frosten
    de är tåliga och bra mot skabb
    jaha sa han och vek in i skogen igen

    Trevlig kväll alla goa människor därute!

  • Tue, 28 Aug 2018 16:19:54 +0200

    Att sitta ner bland kompisar hjälper mig att koppla av

    Jag har ett ständigt pågående fotoprojekt. Det är att fotografera flygande humlor, bin och fjärilar.

    Detta projekt har pågått i flera år. Jag ser inget slut på det.  Även om bilderna blir väldigt likartade så är stunderna  med dessa små beroendeframkallande. Det är så roligt så (ni som inte provat) anar inte. Ni som har provat vet nog en del vad jag pratar om, fast ni kanske har andra perspektiv. Det är OK. Fungerar för mig som en mycket aktiv meditation. En timme eller två med dessa kompisar är en stund där det inte finns utrymme för malande tankar, oro över framtiden, eller funderingar på saker man tycker är fel.  För om du inte fokuserar på nuet när du sitter bland dem...då får du inga bilder värda namnet med dig hem. Tom en trasig hårddisk med massor av bilder på reducerades till ett  överkomligt problem.Fast då när det hände åtgick hela dagen för att kunna släppa taget om de försvunna bilderna.

    Jag är alltid fräsch som en daggig nyponros när stunden är över.  Inuti menar jag då, utsidan kan vara både svettig och rödkindad. All energi åtgår till att sitta still och fokusera på att få ner avtryckaren när de små passerar det förvalda skärpedjupet.  Det finns ingen plats för tankar av vilket slag de än är.  Sen får man ju sitta ner mitt i sommarens överflöd med blommornas alla färger och former. Eller att stå under äppelträden när alla alla har flugit in från hela grannskapet. Då står man som i en brummande, rumlande flygplats. Bara det är en upplevelse i sig. Jag har bara haft goda stunder tillsammans med dessa små. Med kamerans hjälp är nu dessa stunder något jag längtar efter. Klart det då känns som dessa små är ens kompisar.  Dessutom är de ju så nyttiga för allt och all.  Utan dem är vi ingenting. Kan man annat än vara (eller vilja vara) kompis med dem. Här nedan kommer en kavalkad från projektet.

     Fin färg på bakgrunden är ju aldrig fel.

    Rund och god skall humlan vara.

    En extra utmaning är att få till bilder tagna framifrån. Det är svårt. De vill inte flyga mot hinder.

    Här ser rumpan hans ut som ett ansikte...tycker jag.

    eee

    Här har en snäll själ , livskamraten min, sett till att solen inte steker min hjärna. Han har ett oändligt tålamod med mitt fotograferande.

    Utan kameran hade jag aldrig hunnit med att se att fjärilarna ibland ser ut så här när de flyger.

    Deras prilliga prickiga ögon är en upptäckt i sig.

    Undrar om det är mig han ser nu, känns nästan så. Snabbt viker han av.

     

    Det var allt för idag!   Flyg väl och bromsa inte i svängarna.

     

     

  • Fri, 30 Dec 2016 19:46:01 +0100

    December eftermiddag mellan Jul och Nyår

    Andas mitt barn. Skynda inte. Inte nu. Det finns inget att missa. Ingen annan stans att vara än här. Himlen färgas av den nedgående solen. Allt är stilla, allt är vackert. Det är December mellan jul och nyår. Året är klart. Det blev som det blev. Idag var en bra dag. En dag att andas långa djupa andetag och slappna av.

    Andas med dina händer, dina öron, med allt som är du. Känn kylan som är på väg in. Se örnarna därute i skymningen.

    Där långt bora sitter de, väntar stilla på natten. Som små nästan osynliga streck på stenarna. Himlen är streckad av världsresenärer som med glödande solnedgångsstreck  färgar skyn.

    På andra sidan hamnen har världen blivit blå och rosa. Som finaste täcket i barnkammaren. Allting har stillnat. Dina andetag saktar in.

    Hamnbassängen färgas av rosa kopparsken och änderna simmar sakta ut ur ditt synfält.

    Blå timmen har börjat för Hanöbukten men än kan svanarna finna föda.

    I söder glöder himlen stilla ännu några minuter.

    Gott Nytt År allesammans.

  • Wed, 02 Nov 2016 19:04:55 +0100

    Man borde ta en håv och fånga in dem

    Efter att ha stått länge och sett dem kämpa uppför det lilla vattenfallet, som var en byggd laxtrappa, var  både maken och jag, rätt tagna. Om och om igen hoppade de och föll  tillbaka ner i ån. Efter två dagar , för vi var tvungna att komma tillbaka en dag till , var vi fyllda av en beundran som var svår att sätta ord på.  Beundran över en annan varelse, helt olik oss själva men ändå i färd med att göra något man kunde känna igen sig i. Liksom stånga huvudet mot väggen.....som det såg ut i alla fall.

     Ingen av oss hade någonsin sett  detta utanför TV rutan men här var de nu, mitt inne i bokskogen, med solen som strilade ner genom höstgula löv. Vilka hjältar, de misslyckades mer än de lyckades och ändå bara fortsatte de. Vilken kraft och vilket fokus. Jag skall aldrig mer påstå att jag har en uppgift som är mig övermäktig. Ibland stänkte de ner mig när de hamnade bland  stenarna på kanten och fick vridhoppa sig tillbaks i vattnet igen. Sen ett nytt försök. Oavbrutet timme efter timme. Under timmarna vi var där såg vi bara en öring ta sig hela vägen upp.

    Man borde ta en håv och fånga in dem , lyfta upp dem och låta dem simma vidare, där uppe där allting lugnat sig....tänkte jag. För att i samma stund som tanken kom inse att detta kanske var det roligaste de visste på hela året. Att uppfyllda av dolda krafter som de inte förstod utmana sig själva och forsen. Eller så var det bara instinkt.  Fast vad är det som säger att man inte kan ha roligt fast man utför instinktiva handlingar. Kanske att uppleva livet som roligt är en instinkt....

    Även om jag alrig mer får se detta skådespel hoppas att jag någonstans inom mig alltid kommer bära bruset från den lilla ån och den tysta totala målmedvetenhet som dessa varelser uppvisade. Det var magiskt att få vara med om detta och jag hoppas att det blir fler gånger. Den som lever får se. dagen led mot sitt slut och vi drog oss ned mot havet för att se var de hade kommit från.

     

    Mysteriet blev inte mindre när man stod vid set stora havet och insåg att här hade de kommit från och med lukt eller något annat sinne känt igen sin lilla åmynning och simmat in.

  • Wed, 30 Mar 2016 18:25:28 +0200

    Dimmiga havsbilder

    Att få lov att flytta och helt byta miljö känns som en gåva. Man blir lite som barn på nytt. Upptäcksfärd varje dag liksom. I skogen kunde man gå utan att se ett enda djur, man visste de fanns men det betydde inte att de ville bli sedda. Ville man se dem var det tidiga morgnar och sitta still som gällde.   Här längs havskanten är det svårare att gömma sig. Den dagliga promenaden tur och retur hamnen bjuder alltid på något.  Men även här är en del invånare är försiktigare än andra men när dimman smyger sig på blir även de skygga lite modigare. Som små kutiga människor har hägrarna flyttat sig fram till stenarna i vattenbrynet. De vitkindade skyndar av och an mars månaden till ära tvåar även de sig.

    Kommer man för nära flyger de.

    I hamnen är det lugnt. Dimman har inte lockat människorna

    Allt är stilla.

    Inga svanar idag

    Jo men se, bakom stenen sticker de vita fjädrarna fram

    Strandskatan håller oss under uppsikt. Närmare än så här låter hon oss inte komma. Dags att dra sig hemöver.

    Önskar alla en fin onsdagskväll.

  • Tue, 22 Mar 2016 19:07:12 +0100

    Tankar om våren och tranorna som ropar i skymningen

    Medans jag funderar på hur jag skall starta upp bloggandet igen meddelar fåglarna bryskt att de bryr sig inte. De tar vår och tvåar sig allt de kan. Det är det viktiga. Att hälsa våren och att tvåa sig.  Om ni som läser inte förstår vad jag menar, kolla fåglarna runt ikring er ....de vet.  De vet en massa om viktigheten av att ta vår. Antalet vårar man får vara med om är begränsat. Så hellre än att huka i rädsla...ropa mot fullmånen och våren. Låt ingen eller inget ta ifrån dig rätten att vara . Lyssna inte för mycket på det som skrämmer, då tappar du våren.

    Jag har nytt jobb. När jag började det i december 2014 blev det snålt om tid för sånt som foto och blogga. Mesta av min tid går åt till att hitta runt i nya jobbet. Därav min blogg tystnad. Men nog om det. Jag har ett jobb, det är bra så. Jag tog ledigt påskveckan, nu när jag kommit till mitt nya ställe ville jag ha en vecka samtidigt med flyttfåglarnas ankomst. Jag har haft en dröm i ett par år nu, jag vill möta tranorna när de anländer till Sverige. Förra året försökte jag...ingen lycka...inte en trana nere vid Skånes sydkust när jag var där. Tänkte när vi for ned mot Kåseberga igår att det skulle bli så igen. Men så fel jag hade.

    Det tog inte lång stund innan den första vågen av tranor syntes mot himlen, man kunde till och med höra dem när de närmade sig. Så även om bilden nedan bara visar små svarta prickar  så får ni liksom tänka er....eller låta bli om det här med fåglar är tråkigt :)...men för mig var det en mäktig upplevelse,  här kommer de, rad efter rad. Sista plats innan Sverige var NordTyskland, träsken i Rugen.... I Februari startade de från Spanien. Den här flytten har de gjort varje år vid den här tiden för längre än de kan minnas. Jag skulle så gärna vilja veta om de känner glädje över att vara framme...eller om de bara flyttar fokus mot nästa mål. Hursomhaver, jag glädjer mig. Njuter av att våren är här.

    Medans jag väntade på nya tranor såg jag kråkan på masten. Tyckte den var lite rolig. Den kollade in mig.

    Han konstaterade att jag var av väldigt lite intresse i hans värld. Flög sin väg. Det gillar jag...att de struntar i mig, de är så fullt uppe i sitt eget. Då känner jag mig som en betraktare av ett fantastiskt skådespel, inte en inkräktare som stör men en betrakare som ser.

    Vid hemkomsten till Kristianstad såg vi i solnedgången denna flock passera över bilen.

    När vi kom hem väntade denna utsikt genom väster fönstren...och ja jag vet solnedgångar är  banala och skall inte visas upp...men jag struntar i det , vem vet hur många solnedgångar jag har kvar. Denna var till och med av kalibern att barnbarnen kommenterade den, med ett wow, och  barnbarnen är ganska kräsna. De tror ju att de alltid kommer att ha tiotusen solnedgångar till att uppleva. Jag tycker mer och mer att sådant här för mig går från att vara en klyscha till att bli det jag vill vara i.

    Må så gott alla som till äventyrs läser detta. Ta hand om er, njut av påsken och gör sånt som ni mår bra av.

  • Wed, 10 Dec 2014 10:52:49 +0100

    Den glömda sången

    Inget av det som hände denna eftermiddag ska han komma ihåg.  Hans mamma och jag  kommer att minnas. Den gamla damen kommer inte att glömma, inte heller den unga flickan.   Men hos honom kommer händelserna att gömmas långt bak i hans huvud, kanske helt glömmas.  Eller kanske blir det så att han någon gång i framtiden får en glimt igen av just denna eftermiddag.  Otydligt men inte helt obekant , kanske kommer det vara likt en sång vars namn han glömt men där enstaka toner  får honom att minnas känslan. Hur han älskade sitt liv och sin värld och hur världen var vänlig tillbaka.  Kanske kommer han säga att han gillar blåa eftermiddagar utan att han riktigt vet varför. 

     

    Dottern och jag har gett oss in till staden.  Sonen hennes gillar just nu mest av allt att vara bland människor så Lilla Torg verkar vara en bra ide.  Det är en blå  och vacker november eftermiddag, ovanligt varm för årstiden. Lilla Torg är fyllt av liv när vi kom dit. Kajorna småpratar försiktigt medan de gör sig klara för natten. Vid träden utanför KappAhl sitter två män och spelar. Musiken är vacker och folk som hör kommer i en liten men strid ström fram till dem  och visar sin uppskattning genom att ge  pengar. Man kan nästan ta på känslan av lugn som sprider sig över torget. Tiden saktar in. 

     

     

     

    Ljus som kommer upp ur marken är nytt för honom, han går runt och lägger handen på alla.

     

     

    Därborta låter det fint, det är värt att kolla vidare på.

     

     

     

    Många går dit och böjer sig ned vänder om och går därifrån, han ser det ,blir nyfiken , går närmre men vågar inte gå ända fram.

     

     

    Sen dyker en kompis upp. De har aldrig setts förut men han ser direkt att de är av samma sort. 

     

    Kompisen är avvaktande  och  inte ens vänliga vinkningar lättar upp situationen.

     

     

    Kompisen  har sina systrar med sig och de tre går iväg mot en bänk, sätter sig för att lyssna på musiken. Han har  dock inte gett upp utan följer efter.

     

     När den ena systern reser sig får han syn på henne och faller genast i trans och glömmer kompisen. En lång stund står han där och bara ser på henne.

     

     

    Sen sträcker han upp sin hand och hon tar den.

     

    Han har bestämt sig och för henne snabbt ut på torget. Hon följer honom skrattandes.

     

    Det går undan mer än vad bilderna visar och de försvinner snart långt ut på torget,

     

     

     

     

    Till slut har de gått runt och nått fram till fönstren vid KappAhl. Där har en äldre dam slagit sig ner på sin rollator för att lyssna på musiken. Hon hälsar vänligt på honom  och den unga flickan. Kompisen har nu tagit sig ner från bänken och tittar långt efter dem. 

     

    Nu är han färdig med promenaden och släpper den unga flickans hand och springer själv en stund. Han verkar nöjd och lamporna på hans skor syns lång  väg där de blinker fort och rött.

     

    Vad jag inte har på bild är när han vänder tillbaka till den äldre damen med rollatorn. Han vill hälsa på henne igen och det slutar med att hon tar honom i famn och pratar länge med honom. Det  blev inga bilder av detta hans nästa möte, det var för långt bort och hon hade ryggen mot mig och jag ville inte störa bara för att få en bild. Efter detta tog hans ork slut och vi for hem.Tre dagar senare vi alla i kön på ICA när samma dam känner igen honom och kommer fram.  Han verkar känna igen henne också. 

    Jag tänker att  just denna tid i  barnens liv är magiskt (  eller borde få vara det ). Denna tid mellan ett och två år.  De verkar må så bra då. Jag fascineras  och förundras  av denna livskraft de besitter . Jag hoppas att åtminstonde fragment av denna hans tid mellan ett och två skall finnas kvar hos honom.Som toner från en bortglömd men älskad sång. 

     

     

     

     

  • Wed, 03 Dec 2014 13:13:42 +0100

    Att adventa in julen med sin egen adventskalender och göra det man verkligen vill.

    Kommer ni ihåg känslan av advent från det ni var små ?   Kvällshimlarna med sina apelsinröda horisonter , sina långa blåa toner och de lila molnen.  Sol och måne på samma gång. Gatlyktorna som tändes tidigt.  Adventsstjärnor i varje  fönster. Blöta och fuktiga dofter som steg upp ur jorden , gamla löv och våtkall mossa, blött grus och halkig lera.

     

     

     *

    Inomhus doftade det av mormors alla bak.  Hon var den som hann med att baka och förbereda. Stillheten på morgnarna med frukosten som åts till skenet av av tända ljus. I skolan var  det morgonsamlingar med tända ljus. En stund av stillhet innan dagen började. Sånt som barn behöver, nu som då.  Frågorna man hade var egentligen bara två som jag minns det . Skulle det bli snö till jul och  skulle man få det man önskade sig ?  Regeringskriser var långt borta, den egna upplevelsen desto närmare.

     

     

    Som barn var man på avstånd från stressen, man skyddades från kraven. Dagarna räknades ner mot julafton med hjälp av adventsljus och adventskalender.  Mina kalendrar hade  alltid glitter och djupblå himmlar. När jag ser på mina barnbarn ser jag att de upplever detsamma som jag gjorde en gång. Ingenting har förlorats på vägen.  I det kan jag vara lugn. De gläds åt sina lucköppningar, sina adventskalendrar.  Förberedelserna, väntan, de tända ljusen det finns för dem också . Stunderna av stillhet.  Det som ändrats och förlorats mest är nog jag och min barndom.  Att  jag klev ur adventandet och klev in i  jakten på  att hinna  allt innan  julen.  De stilla morgnarna glömdes bort , de blåa eftermiddagarna hanns inte med.   Kraven tog över. Förmodligen helt normalt,  att vara vuxen är att ha och ta ansvar. Även min mor hade stressiga blanka ögon och snabba ryckiga händer ju närmare jul vi kom. Trots att  mina barndoms jular firades  på den gamla goda tiden. Det  kan man inte tro men så kommer jag ihåg det , redan då hade julstressen gjort sitt intåg. 

     

     

    Mitt i livet  är det inte så lätt att pausa och uppleva. Ibland vill jag bara ta alla yngre vuxna i famn som springer mellan jobb och lämningar/hämtningar av barn och säga : Vad ni är duktiga! Vad jag önskar er pausar och stilla morgnar nu i advent, åtminstonde en eller två. Jag vet att det är enklare sagt än gjort att få bort stressen i juletider.

     

     

    För min del med vuxna barn och barnbarn kan jag åter få ta mig tiden till själva Julandet. Tid till att adventa in julen. På mitt sätt, som jag vill ha det. I år har jag och en vän bestämt att vi skall träffas och ha vår egen lucköppning varje morgon. Vännen skriver om det samma här https://www.facebook.com/levandeliv 

     Jag gläds som ett barn åt detta.  En egen adventskalender.  Fast som barn hade jag  dött av tråkighet åt  just den här varianten. Vi ska träffas innan arbetsdagen börjar, tända ljus och sitta stilla tillsammansi i 20 minuter.  Meditera.  Luckor ska vi öppna men de finns inne i våra huvuden, de styrs av vår fantasi och de kommer i stunden. Tanken är att de skall representera det kommande året. Som en förberedelse.  Sen pratar vi lite innan var och en går till sin egen arbetsdag. Sånt gillar jag, hittepå bilder från den egna fantasin, blandat med stillhet och eftertanke.  Sen kan man inte alltid bestämma vad lucköppningen skall bli. Inte alltid blir det finstämt och högtidligt.  Det gillar jag också. I går morse var det ett par arga händer som slet undan en rund lucka av trä och lite småsurt sa åt mig att jag minsann inte vet så mycket som jag tror att jag gör. Sånt kan också gömma sig bakom en lucka i advent. Ha, det här skall jag få göra i 22 dagar till.  Störtkul!

    Önskar er alla som eventuellt läser detta och som har tagit er ända hit ner i texten en skön advent oavsett vad ni måste och inte måste göra. Många pauser, många långa blåa eftermiddagar med apelsinhimmel. Kuliga saker som ni gillar även om ingen annan gör det.

     

     

  • Fri, 21 Nov 2014 12:57:13 +0100

    Det kom en inbjudan om att vara en av 48 på FotoMässan

    Ibland händer oväntade saker. Som att få en inbjudan via facebook från en främmande man. Det ni!  Det handlade om att tillsammans med 47 andra fotografer medverka med ett stycke bild till utställningen NATUR 2014 på FotoMässan. Jag tackade ja...vad annars...och blev väldigt glad.

    http://sthlm.fotomassan.se/fotoutstallningen/natur-2014

     

    Igår var det mingel i ProCenters lokaler där alla bilder visades upp. Jag kunde inte vara med på minglet inte heller mässan,  önskar jag kunde dela på mig och få se alla andras bilder på fotomässan.  Det hade jag gillat. Att få se allihopa. Några spanare tog sig till minglet och skickade nedanstående bild. Både spanare och motiv är kompisar till mig.

     

     

     

     

     

Powered by SmugMug Log In