Fotosidan blogg - annelieworgard

Fotosidan blogg

  • Fri, 30 Dec 2016 19:46:01 +0100

    December eftermiddag mellan Jul och Nyår

    Andas mitt barn. Skynda inte. Inte nu. Det finns inget att missa. Ingen annan stans att vara än här. Himlen färgas av den nedgående solen. Allt är stilla, allt är vackert. Det är December mellan jul och nyår. Året är klart. Det blev som det blev. Idag var en bra dag. En dag att andas långa djupa andetag och slappna av.

    Andas med dina händer, dina öron, med allt som är du. Känn kylan som är på väg in. Se örnarna därute i skymningen.

    Där långt bora sitter de, väntar stilla på natten. Som små nästan osynliga streck på stenarna. Himlen är streckad av världsresenärer som med glödande solnedgångsstreck  färgar skyn.

    På andra sidan hamnen har världen blivit blå och rosa. Som finaste täcket i barnkammaren. Allting har stillnat. Dina andetag saktar in.

    Hamnbassängen färgas av rosa kopparsken och änderna simmar sakta ut ur ditt synfält.

    Blå timmen har börjat för Hanöbukten men än kan svanarna finna föda.

    I söder glöder himlen stilla ännu några minuter.

    Gott Nytt År allesammans.

  • Wed, 02 Nov 2016 19:04:55 +0100

    Man borde ta en håv och fånga in dem

    Efter att ha stått länge och sett dem kämpa uppför det lilla vattenfallet, som var en byggd laxtrappa, var  både maken och jag, rätt tagna. Om och om igen hoppade de och föll  tillbaka ner i ån. Efter två dagar , för vi var tvungna att komma tillbaka en dag till , var vi fyllda av en beundran som var svår att sätta ord på.  Beundran över en annan varelse, helt olik oss själva men ändå i färd med att göra något man kunde känna igen sig i. Liksom stånga huvudet mot väggen.....som det såg ut i alla fall.

     Ingen av oss hade någonsin sett  detta utanför TV rutan men här var de nu, mitt inne i bokskogen, med solen som strilade ner genom höstgula löv. Vilka hjältar, de misslyckades mer än de lyckades och ändå bara fortsatte de. Vilken kraft och vilket fokus. Jag skall aldrig mer påstå att jag har en uppgift som är mig övermäktig. Ibland stänkte de ner mig när de hamnade bland  stenarna på kanten och fick vridhoppa sig tillbaks i vattnet igen. Sen ett nytt försök. Oavbrutet timme efter timme. Under timmarna vi var där såg vi bara en öring ta sig hela vägen upp.

    Man borde ta en håv och fånga in dem , lyfta upp dem och låta dem simma vidare, där uppe där allting lugnat sig....tänkte jag. För att i samma stund som tanken kom inse att detta kanske var det roligaste de visste på hela året. Att uppfyllda av dolda krafter som de inte förstod utmana sig själva och forsen. Eller så var det bara instinkt.  Fast vad är det som säger att man inte kan ha roligt fast man utför instinktiva handlingar. Kanske att uppleva livet som roligt är en instinkt....

    Även om jag alrig mer får se detta skådespel hoppas att jag någonstans inom mig alltid kommer bära bruset från den lilla ån och den tysta totala målmedvetenhet som dessa varelser uppvisade. Det var magiskt att få vara med om detta och jag hoppas att det blir fler gånger. Den som lever får se. dagen led mot sitt slut och vi drog oss ned mot havet för att se var de hade kommit från.

     

    Mysteriet blev inte mindre när man stod vid set stora havet och insåg att här hade de kommit från och med lukt eller något annat sinne känt igen sin lilla åmynning och simmat in.

  • Wed, 30 Mar 2016 18:25:28 +0200

    Dimmiga havsbilder

    Att få lov att flytta och helt byta miljö känns som en gåva. Man blir lite som barn på nytt. Upptäcksfärd varje dag liksom. I skogen kunde man gå utan att se ett enda djur, man visste de fanns men det betydde inte att de ville bli sedda. Ville man se dem var det tidiga morgnar och sitta still som gällde.   Här längs havskanten är det svårare att gömma sig. Den dagliga promenaden tur och retur hamnen bjuder alltid på något.  Men även här är en del invånare är försiktigare än andra men när dimman smyger sig på blir även de skygga lite modigare. Som små kutiga människor har hägrarna flyttat sig fram till stenarna i vattenbrynet. De vitkindade skyndar av och an mars månaden till ära tvåar även de sig.

    Kommer man för nära flyger de.

    I hamnen är det lugnt. Dimman har inte lockat människorna

    Allt är stilla.

    Inga svanar idag

    Jo men se, bakom stenen sticker de vita fjädrarna fram

    Strandskatan håller oss under uppsikt. Närmare än så här låter hon oss inte komma. Dags att dra sig hemöver.

    Önskar alla en fin onsdagskväll.

  • Tue, 22 Mar 2016 19:07:12 +0100

    Tankar om våren och tranorna som ropar i skymningen

    Medans jag funderar på hur jag skall starta upp bloggandet igen meddelar fåglarna bryskt att de bryr sig inte. De tar vår och tvåar sig allt de kan. Det är det viktiga. Att hälsa våren och att tvåa sig.  Om ni som läser inte förstår vad jag menar, kolla fåglarna runt ikring er ....de vet.  De vet en massa om viktigheten av att ta vår. Antalet vårar man får vara med om är begränsat. Så hellre än att huka i rädsla...ropa mot fullmånen och våren. Låt ingen eller inget ta ifrån dig rätten att vara . Lyssna inte för mycket på det som skrämmer, då tappar du våren.

    Jag har nytt jobb. När jag började det i december 2014 blev det snålt om tid för sånt som foto och blogga. Mesta av min tid går åt till att hitta runt i nya jobbet. Därav min blogg tystnad. Men nog om det. Jag har ett jobb, det är bra så. Jag tog ledigt påskveckan, nu när jag kommit till mitt nya ställe ville jag ha en vecka samtidigt med flyttfåglarnas ankomst. Jag har haft en dröm i ett par år nu, jag vill möta tranorna när de anländer till Sverige. Förra året försökte jag...ingen lycka...inte en trana nere vid Skånes sydkust när jag var där. Tänkte när vi for ned mot Kåseberga igår att det skulle bli så igen. Men så fel jag hade.

    Det tog inte lång stund innan den första vågen av tranor syntes mot himlen, man kunde till och med höra dem när de närmade sig. Så även om bilden nedan bara visar små svarta prickar  så får ni liksom tänka er....eller låta bli om det här med fåglar är tråkigt :)...men för mig var det en mäktig upplevelse,  här kommer de, rad efter rad. Sista plats innan Sverige var NordTyskland, träsken i Rugen.... I Februari startade de från Spanien. Den här flytten har de gjort varje år vid den här tiden för längre än de kan minnas. Jag skulle så gärna vilja veta om de känner glädje över att vara framme...eller om de bara flyttar fokus mot nästa mål. Hursomhaver, jag glädjer mig. Njuter av att våren är här.

    Medans jag väntade på nya tranor såg jag kråkan på masten. Tyckte den var lite rolig. Den kollade in mig.

    Han konstaterade att jag var av väldigt lite intresse i hans värld. Flög sin väg. Det gillar jag...att de struntar i mig, de är så fullt uppe i sitt eget. Då känner jag mig som en betraktare av ett fantastiskt skådespel, inte en inkräktare som stör men en betrakare som ser.

    Vid hemkomsten till Kristianstad såg vi i solnedgången denna flock passera över bilen.

    När vi kom hem väntade denna utsikt genom väster fönstren...och ja jag vet solnedgångar är  banala och skall inte visas upp...men jag struntar i det , vem vet hur många solnedgångar jag har kvar. Denna var till och med av kalibern att barnbarnen kommenterade den, med ett wow, och  barnbarnen är ganska kräsna. De tror ju att de alltid kommer att ha tiotusen solnedgångar till att uppleva. Jag tycker mer och mer att sådant här för mig går från att vara en klyscha till att bli det jag vill vara i.

    Må så gott alla som till äventyrs läser detta. Ta hand om er, njut av påsken och gör sånt som ni mår bra av.

  • Wed, 10 Dec 2014 10:52:49 +0100

    Den glömda sången

    Inget av det som hände denna eftermiddag ska han komma ihåg.  Hans mamma och jag  kommer att minnas. Den gamla damen kommer inte att glömma, inte heller den unga flickan.   Men hos honom kommer händelserna att gömmas långt bak i hans huvud, kanske helt glömmas.  Eller kanske blir det så att han någon gång i framtiden får en glimt igen av just denna eftermiddag.  Otydligt men inte helt obekant , kanske kommer det vara likt en sång vars namn han glömt men där enstaka toner  får honom att minnas känslan. Hur han älskade sitt liv och sin värld och hur världen var vänlig tillbaka.  Kanske kommer han säga att han gillar blåa eftermiddagar utan att han riktigt vet varför. 

     

    Dottern och jag har gett oss in till staden.  Sonen hennes gillar just nu mest av allt att vara bland människor så Lilla Torg verkar vara en bra ide.  Det är en blå  och vacker november eftermiddag, ovanligt varm för årstiden. Lilla Torg är fyllt av liv när vi kom dit. Kajorna småpratar försiktigt medan de gör sig klara för natten. Vid träden utanför KappAhl sitter två män och spelar. Musiken är vacker och folk som hör kommer i en liten men strid ström fram till dem  och visar sin uppskattning genom att ge  pengar. Man kan nästan ta på känslan av lugn som sprider sig över torget. Tiden saktar in. 

     

     

     

    Ljus som kommer upp ur marken är nytt för honom, han går runt och lägger handen på alla.

     

     

    Därborta låter det fint, det är värt att kolla vidare på.

     

     

     

    Många går dit och böjer sig ned vänder om och går därifrån, han ser det ,blir nyfiken , går närmre men vågar inte gå ända fram.

     

     

    Sen dyker en kompis upp. De har aldrig setts förut men han ser direkt att de är av samma sort. 

     

    Kompisen är avvaktande  och  inte ens vänliga vinkningar lättar upp situationen.

     

     

    Kompisen  har sina systrar med sig och de tre går iväg mot en bänk, sätter sig för att lyssna på musiken. Han har  dock inte gett upp utan följer efter.

     

     När den ena systern reser sig får han syn på henne och faller genast i trans och glömmer kompisen. En lång stund står han där och bara ser på henne.

     

     

    Sen sträcker han upp sin hand och hon tar den.

     

    Han har bestämt sig och för henne snabbt ut på torget. Hon följer honom skrattandes.

     

    Det går undan mer än vad bilderna visar och de försvinner snart långt ut på torget,

     

     

     

     

    Till slut har de gått runt och nått fram till fönstren vid KappAhl. Där har en äldre dam slagit sig ner på sin rollator för att lyssna på musiken. Hon hälsar vänligt på honom  och den unga flickan. Kompisen har nu tagit sig ner från bänken och tittar långt efter dem. 

     

    Nu är han färdig med promenaden och släpper den unga flickans hand och springer själv en stund. Han verkar nöjd och lamporna på hans skor syns lång  väg där de blinker fort och rött.

     

    Vad jag inte har på bild är när han vänder tillbaka till den äldre damen med rollatorn. Han vill hälsa på henne igen och det slutar med att hon tar honom i famn och pratar länge med honom. Det  blev inga bilder av detta hans nästa möte, det var för långt bort och hon hade ryggen mot mig och jag ville inte störa bara för att få en bild. Efter detta tog hans ork slut och vi for hem.Tre dagar senare vi alla i kön på ICA när samma dam känner igen honom och kommer fram.  Han verkar känna igen henne också. 

    Jag tänker att  just denna tid i  barnens liv är magiskt (  eller borde få vara det ). Denna tid mellan ett och två år.  De verkar må så bra då. Jag fascineras  och förundras  av denna livskraft de besitter . Jag hoppas att åtminstonde fragment av denna hans tid mellan ett och två skall finnas kvar hos honom.Som toner från en bortglömd men älskad sång. 

     

     

     

     

  • Wed, 03 Dec 2014 13:13:42 +0100

    Att adventa in julen med sin egen adventskalender och göra det man verkligen vill.

    Kommer ni ihåg känslan av advent från det ni var små ?   Kvällshimlarna med sina apelsinröda horisonter , sina långa blåa toner och de lila molnen.  Sol och måne på samma gång. Gatlyktorna som tändes tidigt.  Adventsstjärnor i varje  fönster. Blöta och fuktiga dofter som steg upp ur jorden , gamla löv och våtkall mossa, blött grus och halkig lera.

     

     

     *

    Inomhus doftade det av mormors alla bak.  Hon var den som hann med att baka och förbereda. Stillheten på morgnarna med frukosten som åts till skenet av av tända ljus. I skolan var  det morgonsamlingar med tända ljus. En stund av stillhet innan dagen började. Sånt som barn behöver, nu som då.  Frågorna man hade var egentligen bara två som jag minns det . Skulle det bli snö till jul och  skulle man få det man önskade sig ?  Regeringskriser var långt borta, den egna upplevelsen desto närmare.

     

     

    Som barn var man på avstånd från stressen, man skyddades från kraven. Dagarna räknades ner mot julafton med hjälp av adventsljus och adventskalender.  Mina kalendrar hade  alltid glitter och djupblå himmlar. När jag ser på mina barnbarn ser jag att de upplever detsamma som jag gjorde en gång. Ingenting har förlorats på vägen.  I det kan jag vara lugn. De gläds åt sina lucköppningar, sina adventskalendrar.  Förberedelserna, väntan, de tända ljusen det finns för dem också . Stunderna av stillhet.  Det som ändrats och förlorats mest är nog jag och min barndom.  Att  jag klev ur adventandet och klev in i  jakten på  att hinna  allt innan  julen.  De stilla morgnarna glömdes bort , de blåa eftermiddagarna hanns inte med.   Kraven tog över. Förmodligen helt normalt,  att vara vuxen är att ha och ta ansvar. Även min mor hade stressiga blanka ögon och snabba ryckiga händer ju närmare jul vi kom. Trots att  mina barndoms jular firades  på den gamla goda tiden. Det  kan man inte tro men så kommer jag ihåg det , redan då hade julstressen gjort sitt intåg. 

     

     

    Mitt i livet  är det inte så lätt att pausa och uppleva. Ibland vill jag bara ta alla yngre vuxna i famn som springer mellan jobb och lämningar/hämtningar av barn och säga : Vad ni är duktiga! Vad jag önskar er pausar och stilla morgnar nu i advent, åtminstonde en eller två. Jag vet att det är enklare sagt än gjort att få bort stressen i juletider.

     

     

    För min del med vuxna barn och barnbarn kan jag åter få ta mig tiden till själva Julandet. Tid till att adventa in julen. På mitt sätt, som jag vill ha det. I år har jag och en vän bestämt att vi skall träffas och ha vår egen lucköppning varje morgon. Vännen skriver om det samma här https://www.facebook.com/levandeliv 

     Jag gläds som ett barn åt detta.  En egen adventskalender.  Fast som barn hade jag  dött av tråkighet åt  just den här varianten. Vi ska träffas innan arbetsdagen börjar, tända ljus och sitta stilla tillsammansi i 20 minuter.  Meditera.  Luckor ska vi öppna men de finns inne i våra huvuden, de styrs av vår fantasi och de kommer i stunden. Tanken är att de skall representera det kommande året. Som en förberedelse.  Sen pratar vi lite innan var och en går till sin egen arbetsdag. Sånt gillar jag, hittepå bilder från den egna fantasin, blandat med stillhet och eftertanke.  Sen kan man inte alltid bestämma vad lucköppningen skall bli. Inte alltid blir det finstämt och högtidligt.  Det gillar jag också. I går morse var det ett par arga händer som slet undan en rund lucka av trä och lite småsurt sa åt mig att jag minsann inte vet så mycket som jag tror att jag gör. Sånt kan också gömma sig bakom en lucka i advent. Ha, det här skall jag få göra i 22 dagar till.  Störtkul!

    Önskar er alla som eventuellt läser detta och som har tagit er ända hit ner i texten en skön advent oavsett vad ni måste och inte måste göra. Många pauser, många långa blåa eftermiddagar med apelsinhimmel. Kuliga saker som ni gillar även om ingen annan gör det.

     

     

  • Fri, 21 Nov 2014 12:57:13 +0100

    Det kom en inbjudan om att vara en av 48 på FotoMässan

    Ibland händer oväntade saker. Som att få en inbjudan via facebook från en främmande man. Det ni!  Det handlade om att tillsammans med 47 andra fotografer medverka med ett stycke bild till utställningen NATUR 2014 på FotoMässan. Jag tackade ja...vad annars...och blev väldigt glad.

    http://sthlm.fotomassan.se/fotoutstallningen/natur-2014

     

    Igår var det mingel i ProCenters lokaler där alla bilder visades upp. Jag kunde inte vara med på minglet inte heller mässan,  önskar jag kunde dela på mig och få se alla andras bilder på fotomässan.  Det hade jag gillat. Att få se allihopa. Några spanare tog sig till minglet och skickade nedanstående bild. Både spanare och motiv är kompisar till mig.

     

     

     

     

     

  • Thu, 13 Nov 2014 09:55:23 +0100

    En resa och ett kalas eller Att resa till kalaset eller En kalasresa

    Som jag längtat att få lite tid att i bild försöka fånga detta kulliga och otroligt vackra landskap som södra Tyskland har. Nu fick jag lite tid.Hit har ena dottern flyttat, gift sig och skaffat barn. Så nu finns det  familj i Tyskland också.Det gillas. De gillas.Jag som aldrig riktigt trott på en del gränser vi sätter upp, vare sig  de är på på marken eller mellan människor har nu ett barnbarn som kommer lära sig ett språk jag inte kan. Att ha olika språk är en gräns, det avgränsar och skiljer.Just det skrämmer en anings det erkänner jag. Jag ska försöka lära mig tyska men hittills är vare sig försöken eller resultaten imponerande. Men vi får se, skam den som ger sig. PS Idag har jag texten ovanför bilderna...bara så ni vet , jag har inte bestämt mig för vad som funkar bäst DS

    För ettåringen börjar livet  arta sig.  Något stort har hänt, det vet han alldeles tydligt. Han är i kontroll. Det syns i hela hans person.Om det inte lutar för mycket går det alldeles utmärkt att gå. För några månader sen var det en omöjlighet. Nu gör han det. Han är i kontroll. Han börjar fatta vad det här går ut på. Om han vinkar till världen vinkar världen tillbaka. Om han ler mot världen ler världen tillbaka. Blir han arg försöker världen blidka honom.Han är sannerligen i kontroll. Det här är en stor tid i hans liv och det vet han om. För en betraktare (och mormor) är det här en fantastisk tid och ibland önskar jag att jag kunde komma ihåg den här tiden själv. Hur det var för mig.När livet började. När jag började förstå. Just den här tiden när man är i kontroll, man har nyss lärt sig gå- Men precis som jag glömt kommer även han att glömma.Men nu är nu och nu är han i kontroll. Just den här dagen är det ett års kalas hos farfar och farmor. På stadiga ben vinkar han till grannarna.Dagen firas tillsammans med en nioårig kompis och hennes kompisar. Där håller han sig lite i bakgrunden.

     

     

     

     

     

    Här är närmsta omgivningarna utanför byn. Maken och jag tog den efterlängtade turen när barnen samlades runt tårtan. Det här blev min tårta.

     

     

     

     

     

    Det kom ett gäng med traktorer.Jag har en barnslig förtjusning av stora maskiner av alla de slag och dit räknar jag traktorer så dem ville jag ha med på bild. Tjejen som körde vinkade glatt och såg inte ut att misstycka. Jag vinkade tillbaka och blev på ännu bättre humör. Det är kul med möten även om de är små.

     

     

     

    Ensamma träd har en alldeles egen lockelse. Här försökte jag få med både trädet och omgivningarna.  Ska nog återkomma just hit. Prova nya varianter.

     

     

     

     

    Även om vädret inte var på topp så bjöd det på spännande moln, den här långa molngatan var än mer dramatisk på plats. Såg ut som om åskguden valt ut och hotade den lilla byn. Där barnen just åt tårta.

     

     

     

     

     

     

    Gissa om jag tittat på den här borgen på höjden när vi farit förbi?. Det har jag men det har inte varit tillfälle att stanna. Förrns nu. Även hit vill jag återkomma.  Omgivningarna är som ur en film. Slottet är numera ett ungdomshotell.

     

     

    Det är slottet igen, nu på närmare hall, taget på gatan precis nedanför. Den här sista bilden haver jag manipulerat. Inget är borttaget eller tillagt men manipulerat har jag.Undrar om någon av er ser vad jag gjort? 

     

     

     

  • Thu, 30 Oct 2014 11:53:45 +0100

    Att möta hösten vid havet

    Lite nya bilder från Skåne där jag tillbringat hösten

     

    Jag tog tydligen en bloggpaus . Utan att jag vare sig ville eller menade det. Det bara blev så.  Sist jag skrev var i April...nu är det snart November. Så kan det gå. I det andra livet , det inuti mitt huvud, har jag skrivit ungefär 1000 inlägg om min tid här i Skåne. I det verkliga livet är nog detta blogginlägg nummer 37 :).  Så för mig känns det inte som en paus. Så kan det vara.

    Strandängarna klär om till höst.  Det är annorlunda mot skogen. Jag har aldrig varit nära havet så här länge och allt är nytt för mina öron och ögon.  Att se hela himlen är speciellt. Att se när väder drar in och försvinner är jag ovan vid. Att se ända tills världen tar slut känns avslappnande för trötta bildskärmsgloende ögon. Jag tittar och tittar. I söndags tittade solen fram. Då passade jag på att ta en promenad med en god vän som kommit på besök. Alla bilderna är från den promenaden.

     

    De här två små björkarna går man förbi om man tar  vägen ner till havet. De ser unga ut men kanske är de äldre än vad de ser ut, närheten till havet och dess svepande vindar brukar ju skapa småväxta envisa träd. Ibland ser man örn på stenarna i viken. Fast än så länge har jag bara sett det två gånger under  detta år som varit.  

    Men gässen finns här, hela tiden. Jag gillar gäss. Gör man det är havet och strandängarna här ett eldorado.  Det här är deras, ja alla fåglars, landskap mer än något annat. Här finns utrymme. De är överallt. De drar över himlen i stora vågiga formationer. Hela dagarna.  Flyger de lågt kan man höra hur luften brummar av deras vingar. Flyger de högt hör man deras  prat med varandra. Gäss verkar alltid prata när de flyger. Det är ett  ständigt pågående drama. Jag har inte manus, jag förstår inte alltid vad som händer men det gör inget.  Jag försöker bara följa med.

     Alla bilderna är som sagt tagna under en och samma promenad. Efter många dagars gråväder kom solen fram. Under en bit av promenaden drog dock ett stort moln över himlen , det såg ut att kunna bli regn men det blev det aldrig. Men havet bytte skepnad och de små vågorna såg plötsligt bade större,mörkare och farligare ut. Varför det blev ett  rött sken vid horisonten vet jag inte, klockan är  runt ett på eftermiddagen i söndags. (Jag har förstärkt kontrasterna så det ökar ju på det röda men ändå...jaja jag vet nästan inget om ljusbrytningar  :) )

     

     Tittar man åt öster syns röken från molnfabriken I Nymölla.  Här på bilden ses röken som en liten plym över träden i bakgrunden. Nymölla är en fabrik som skapar moln. Det kan mantydligt se. Somliga säger att den är  en massafabrik som skapar papper men jag vet att  det är mer än det.

    Här finns både grågäss och vikindade gäss, de låter olika och flyger olika. Det här är vitkindade gäss. Nymölla syns I bakgrunden. 

     

    Om man zoomar in så blir det till synes ordnade uppflyget plötsligt intimare och lite rörigare. Får mig att undra om de krockar med varandra ibland...

    Ha det gott alla fotovänner och andra vänner. Flyg försiktigt.

    Lågt och sakta och bromsa i svängarna :)

     

     

     

  • Thu, 24 Apr 2014 15:47:26 +0200

    Morgonen då kaninen skrek var lika vacker som andra morgnar.

    Vi har väl alla våra vattenhål, dit vi längtar när vardagen trycker på för mycket. Kanske är det ett cafe eller en park i någon stad, kanske är det helt enkelt att träffa vänner. Hursomhaver, vattenhålen är viktiga,  de behövs. Där kan man tänka ny kraft.Jag har flera vattenhål jag försöker finna tid att hålla vid liv.

    Ett sådant  är en  hage jag brukar gå till tidiga sommarmorgnar.  Där sitter jag som en annan Ferdinand och ser solen gå upp.  När solen dyker upp över horisonten kommer måsarna in , i långa tysta men målmedvetna rader kommer de in från havet . Samtidigt med måsarna kommer gässen  sakta in i den grunda viken, tyst samlas de i stora mängder, väntandes på att solen skall bli gul. Sen lyfter de i ett enda stort moln av vingar och kackel och flyger iväg för att hitta betesmarker.  Hagen är sitt eget kungarike, stor nog för korna att ha både förmiddags och eftermiddags platser på. Natten tillbringar de inne bland de stora slånbusksnåren. Här har kaninerna sitt eget rike, marken är fylld av deras hålor och dessa tidiga morgnar ser man deras siluetter överallt.  Dessa morgnar i hagen är fyllda av skönhet. Jag försöker att orka ut så ofta det går under sommaren,  med målsättningen både att tanka kraft och att komma hem med bilder. Oftast blir det vackra bilder . Fast denna morgon blev det inte bara vackra bilder. Hagen och dess natur  är på riktigt, så fast morgonen var lika vacker som andra morgnar kom jag inte hem med enbart vackra bilder.

    Överallt i hagen ser man kaninerna, det är tidigt och mina ögon är fortfarande grusiga och det är lite svårt att se tydligt. Då ser jag långt borta något som rör sig fort fort runt kaninerna. Det är inte en kanin, det ser man på rörelsemönstret, vad det nu är,  liksom guppar och glider fram, snabbt ,snabbt.

     

    Det tar  en stund innan jag förstår att det är någon typ av mårddjur. Här ovan ser du honom till vänster, en brun rygg. Jag tror att det är en iller. Intresserat  noterar jag att kaninerna sitter stilla och rör sig inte förrän den kommer helt nära.Sen försvinner den ur synhåll, jag går vidare, glömmer den. Tills ett skrik hörs, det ekar över nejden. Någon i stor smärta skriker. Det kommer nerifrån en av hålorna, helt nära där jag står.

     

    Jag inser vad som hänt. Illern har tagit sig ner i gångarna , tagit och förmodligen dödat en kanin. Nu svänger jag om,  medlidandet byts ut mot något annat, helt klart känns detta andra mera rovdjursaktigt. Som en bågsträng som spänns inombords. Jag sätter mig ner och väntar. Efter ett tag kommer hans lilla huvud upp.

     

    Han ser sig omkring, värderar läget.

     

    Får syn på mig, stelnar till och verkar fundera.

     

    Trots att jag är så nära beslutar han sig för att komma upp med sitt byte.

     

     Kaninen är större än vad han själv är, det ser lite otympligt ut där han släpar den över gräset.

     

    Runt honom finns ett gäng med små fåglar.Tre  , fyra stycken vet inte vilken sort de är. Inte heller varför de är så närgångna. Är det ett sätt att hålla koll för egen del , eller är de bara nyfikna?

    Han drar kaninen kanske en tio-femton meter , försvinner sen ner i en ny håla. Jag följer efter. Sätter mig ner och väntar.

     Nu dröjer det längre  , kanske tickar en halvtimme förbi, kanske kortare,  till sist sticker han upp huvudet igen. Nu är jag närmare.

     

    Här har vi ett riktigt möte, vi värderar varandra.  Minutrarna går. Vi bara ser på varandra.

     

     

    Han ser sig om efter en väg ut. Nu känner jag att jag inkräktar och stör. Jag drar vidare och lämnar honom och hans måltid.

Powered by SmugMug Log In